stupidcrazyinsane

Att våga vara stark är inte så lätt.
Att våga ta det där enorma klivet att våga öppna sig för någon.
Jag har aldrig gjort det innan jag träffade S.
När jag berättar så lyssnar han, när jag gråter tröstar han.
Han förstår, och när han inte gör det så försöker han förstå ändå.
Han älskar mig trots att jag dagliger ger vika för mina demoner
som rasar innutu mitt huvud.
Det är han som har fått mig till att nästan helt sluta med att skada mig
själv fysiskt. Synd att han inte kan få mig att sluta skada mig själv psykiskt med.
Jag har idag inte skurit mig på över 4 månader.
Kanske är det bevis på att jag äntligen är lycklig nu när jag har honom i mitt liv?
Någon som alltid finns där för mig hur dåligt jag än mår.
Eller är det för att min så kallade far äntligen har gjort några tama försök
till att ta upp den söndertrasade kontakten som vi än gång hade?
Kanske är det en blandning.
Jag vill inte skylla på min far att det har gått så utför för mig
under vissa perioder. men det är svårt att inte ge honom skulden.
Om han ändå hade varit där under min uppväxt,
hade jag då varit lycklig nu?

Mat mat mat...

Frukost

***

Älskling hade fixat en fin frukost med 10 röda rosor
och tända ljus.
Maten bestod av en grov ciabatta med sallad ost och kalkon.
Orkar inte ens tänka på antalet kcal...

Middag

***

Grillade hemma hos min mor.
Både pommes, kött, sallad och potatissallad slank ner.
(spyångest...)

Nattmat

En nutrolette smothie
ca 200 kcal..



Vackert, så vackert